Pengar är inte allt, sägs det och jag håller med. Ändå så tror vi att mer pengar är lösningen på våra problem, det som behövs för att vi ska kunna förverkliga oss själva. Så var det för mig. I ärlighetens namn ska jag säga att jag varit besatt av pengar, även om jag försökte påskina motsatsen. Jag tänkte att om jag bara hade mer pengar så kunde jag bo bättre, resa mer, njuta mer… ja, helt enkelt bli lyckligare. Och jag kände mig inte ensam i den övertygelsen, då vi lever i ett samhälle där pengar ses som lösningen på mycket. Allt ifrån den enskilda medborgarens vilja att få ett bättre liv till vikten av ökad BNP per capita.

Mitt resonemang gick i de konventionella banorna kring hur man tar hand om sin ekonomi.

Man ska se till att man har en buffert, ett månatligt sparande och kan sätta av för pensionen. För att öka chanserna till löneförhöjning rekommenderas vi att byta jobb, antingen genom att göra karriär på samma arbetsplats eller genom att byta arbetsgivare. Kruxet var bara att de konventionella tipsen inte riktigt kunde tillämpas på mitt liv. Jag var ensamstående med två barn och hade inga pengar att avvara för en buffert, sparande eller pension. Jag bytte jobb några gånger, men eftersom jag jobbade i kommunal verksamhet var löneutvecklingen inte överdrivet toppen… Det såg mörkt ut, helt enkelt.

Jag började undersöka om det fanns ett annat sätt att förhålla sig till mina begränsade resurser.

Jag upptäckte att min inställning till pengar var ärvd, dels av min mamma, men också av skolan och samhällets syn på hur vi bör tänka kring vår ekonomi. Jag såg också att mina inlärda föreställningar begränsade mig. När den insikten kom, kom också lusten att prova ett annat sätt att förhålla mig till min ekonomi. Jag började tillämpa det förhållningssätt jag lärt mig från uppväxten, nämligen att se möjligheterna i det jag har och göra det bästa av det. Det förhållningssättet hjälpte min mamma att klara sig som ensamstående med barn, men mamma gjorde det utifrån en känsla av brist. “Jag har inte tillräckligt så jag måste göra det jag kan med det jag har”, typ. Jag valde att tillämpa förhållningssättet utifrån tillräcklighet. “Jag har det jag behöver för att göra det jag vill.” Samma förhållningssätt, men olika tillämpningar.

Skiftet kom alltså när jag ändrade min tankar kring pengar från att vara i brist till att ha tillräckligt. Därefter började drömmarna att komma fram i ljuset, nu när det var möjligt att förverkliga dom. Jag hade ju redan tillräckligt med pengar!

Med fokus på det jag hade istället för det jag inte hade lyckades jag realisera en hel del drömmar.

I 20-årsåldern var jag less på mitt dåvarande jobb och pojkvän, så jag reste till USA för att jobba och resa runt i landet under ett år. Det funkade, trots en au-pair-lön. Jag åkte tillbaka ett år senare och bodde då på Manhattan. Det funkade det också, trots att 75 % av restauranglönen gick till boendet.

Som ensamstående med barn bodde vi i hus, eftersom det kändes viktigt för mig att ha ett bra boende för barnen, nära kompisar och skola. Jag startade eget med två hemmaboende tonårspojkar och klarade av boendekostnader på 35 000 kr i månaden när jag hamnade mitt i Lehman Brothers-krisen år 2008. Samtidigt som jag renoverade den nya bostaden (hur det gick till har jag egentligen inget svar på…).

Många gånger var det förstås tufft ekonomiskt och många gånger tyckte jag synd om mig själv (väldigt osexigt, jag vet…). Och självklart kände jag också en längtan efter mer pengar då och då. Men… läget var som det var och jag kände att det inte skulle hindra mig att förverkliga det jag ville i livet. Och ju svårare situationen var, desto mer kreativ blev jag. Jag triggades av begränsningarna och lärde mig massor av att lösa utmaningarna. Jag växte som människa, blev tryggare och starkare.

Vad vill jag då säga med detta? Ja, inte är det att få sympatier. Det är INTE synd om mig på nåt sätt. Det jag vill förmedla är att det är möjligt för alla att ta sig dit man vill, oavsett vilket utgångsläge man har. Det handlar om att ändra mindset och se på det man har som tillräckligt istället för för lite. Det gäller både ens tid, energi och ekonomiska situation, men också de materiella resurser man har.

För att vara tydlig här. Jag menar INTE att man ska strunta i allt förnuft och bara go with the feeling i alla lägen. Förnuftet är förstås också bra att ha, men vi behöver våga lita på oss själva mer, vår intuition. Våga titta inåt och se vad själen säger. Våga gå emot vedertagna sanningar som vi ärvt eller lärt oss.

Men… nu är jag nyfiken på att höra om ditt förhållande till pengar. Upplever du att du har tillräckligt eller för lite pengar för att göra det du vill? Jag skulle bli jätteglad om du ville dela din upplevelse här eller i sociala medier. Ju fler vi är som delar med oss, desto mer kan vi hjälpa varandra.