Nu när det är Halloween-tider passar många på att klä ut sig till både häxor, spöken och andra mer eller mindre skrämmande figurer. Vi sätter på oss masker och kläder som vi annars aldrig skulle sätta på oss och sminkar oss till oigenkännlighet. Vi blir en annan person för en stund och det är tillåtet att “spöka ut sig”. Det är förstås en oskyldig lek och ett sätt att förgylla vardagen, men jag kan inte låta blir att fundera några varv till på det här.

Jag tänker på de osynliga masker många av oss går runt med varje dag, året runt, år efter år. Det jag menar är de roller vi väljer att gå in i för att skydda oss själva eller passa in. Det kan vara rollen som den bråkiga pojken eller tysta flickan i skolan, den strukturerade kollegan eller allmänbildade kompisen. Roller som vi väljer eller får oss tilldelade och som vi sen har svårt att göra oss av med, även om vi vill. Masker som till slut blir en del av vår identitet, på gott och ont. Till skillnad från Halloween-maskerna har vi inte alltid valt dom.

Jag är förstås inget undantag. Jag har burit många masker genom åren.

I skolan fick jag höra att jag var den som inte pratade tillräckligt ofta – jag fick masken Den Blyga Flickan. Jag fick höra det så ofta att det till slut trodde på det. Det blev jag, en del av min identitet. Jag tog på mig masken och spelade med. Det var liksom enklast så.

Senare i livet har jag fått roller som Ärlig, Kreativ, Glad, Ordningssam, Strukturerad… Fina ord som jag tacksamt har tagit emot, samtidigt som de blivit något att fortsätta leva upp till. Min identitet baserades länge på de masker jag blev tilldelade av andra, men med åren upplevde jag att de inte riktigt stämde. Jag började granska mina masker för att se om jag fortfarande ville behålla dom. Jag började känna inåt istället för att låta andra definiera mig. Vilka masker gynnar mig och gör mitt liv meningsfullt? Vilka masker begränsar mig?

Jag ser det lite som att skala en lök, lager för lager. Att börja skala bort lager för lager på löken för att se vad som finns där inne.

Jag har kommit närmare kärnan för det som är jag – på riktigt. Förutom att jag valt bort några masker har jag också plockat fram några som legat dammiga på vinden lääänge… Det är den Busiga, som gärna tar en dans på kontoret om en go låt spelas på radion. Det är den Tillitsfulla, som väljer att lita på processen istället för att analysera till max. Och Den Tysta Flickan har sedan länge blivit pratsam 😉

Jag upplever att många vet vad de INTE vill ha, men inte vad de vill fylla sitt liv med istället. De vet inte vad de drömmer om. Man vill bort, men vet inte vilken väg man vill ta. Det är där lökskalandet kommer in i bilden. Kanske upptäcker man att man egentligen alltid drömt om att måla, men inte trott det var möjligt för att man fått masken som Okreativ i skolan? Eller så har man blivit bekräftad i rollen som Den Planerande och så upptäcker man att man mår bäst av att ta dagen som den kommer.

Nu blir jag förstås nyfiken på om du känner igen dig? Har du masker som du egentligen inte vill ha, men fortsätter att sätta på dig år efter år? Eller har du börjat skala löken? Vad hittade du då i så fall?

Till sist önskar jag dig en Happy Halloween. Ta hand om dig själv och dina nära och kära som finns kvar i livet!