Det fanns en tid då jag levde mitt liv i brist. Brist på energi, pengar och inte minst tid. Brist på förmågan att se att jag själv hade makten över mitt liv. Brist på tillit till mig själv. Livet rullade på i ett hejdlöst tempo och det var bara att hänga på. Det fanns liksom inget val, trodde jag. Så här hade alla det. Så här var samhället konstruerat. Det vad det här som var livet. Ekorrhjulet snurrade allt fortare och fortare och jag blev tröttare och tröttare. Men nånstans hade jag en förhoppning om att det skulle bli bättre sen. När barnen blir större, när vi kommit iordning efter flytten, när jag får semester, när löneförhöjningen kommer… Hoppet om en förändring fanns där, men på nåt sätt överlämnade jag det till någon eller något annat.

Jag tog inte makten över mitt eget liv utan levde på förhoppningar. Och under tiden pågick livet. Med mig suckande bakom ratten. Å så kom den berömda väggen i vägen.

Satans vägg. Den kommer verkligen aldrig lämpligt… hehe… Min dåvarande sambo hjälpte till med matlagning och logistik, medan jag låg på soffan och fasade över framtiden. Hela mitt liv hade rasat, jag klarade ingenting, min självbild hade rämnat… Jag var på botten. När jag låg där på soffan började jag dissekera mitt liv.

Jag började fundera över vilka delar i mitt liv som jag fortfarande tyckte var kul, vilka som gav mig något. Och vilka delar skulle jag vilja ägna mer tid åt? Jag funderade också på motsatsen, vilka delar i mitt liv jag ville välja bort eller ägna mindre tid åt. Hela den här analysen var jobbig, men mest stimulerande. Den gav mig framtidstro och en känsla av att det fanns alternativ, att jag hade makten att forma mitt nya liv. När jag började arbetsträna 1,5 år senare var mitt nya livspussel klart.

Jag kände starkt att dans och promenader i skogen gav mig massor med energi. Det är tillfällen då jag är i nuet, ler och känner WOW! Jag insåg att jag ville bo i ett gammalt hus, eftersom jag upplever att gamla hus har mer själ. Att bo så skulle också ge mig energi och glädje.

Och så två stora insikter. Jag insåg att livet som sambo tog mer energi än det gav. Jag levde med fel man. Jag kom också fram till att jag inte gillade att jobba på bestämda tider och att någon annan bestämde vad jag skulle göra.

Slutsatsen av detta funderande landade i att jag började prioritera dans och promenader, eftersom det gav mig energi. Jag avslutade förhållandet med min sambo och bestämde mig för att starta eget. Drömmen om ett gammalt hus fick bli en målbild så länge.

Två år efter min sjukskrivning sa jag upp mig. Då hade jag successivt arbetat mig upp på heltid. Jag ville ju vara säker på att jag klarade heltid om jag skulle vara egen. Företagare jobbar ju mycket, hade jag hört, så det gällde att vara rustad! Och att jag skulle få jobba mycket, det förstod jag, som ensamstående med två tonårspojkar.

Helt plötsligt satt jag bakom ratten igen. Jag hade tagit kommandot över mitt liv och hur jag ville designa det. Känslan och beslutsamheten var så stark, när jag väl kommit till insikt om vad jag ville.

Och även om jag ibland vacklade på vägen, kände jag överlag tillit. Det fanns ingen återvändo och jag kände mig starkare än nånsin. Och jag har inte ångrat en dag av resan hittills, även om den ibland varit minst sagt guppig.

Det här var 2003, så nu har jag hunnit förverkliga drömmen om att bo i ett gammalt hus. Två gånger dessutom. Och i takt med att jag öppnat upp mitt sinne för vem jag är och vad jag vill och behöver, har nya drömmar poppat upp. Vissa drömmar har ändrats när jag väl uppnått dom. Men det berättar jag mer om nån annan gång. Till dess – berätta gärna vad som får dig att le, att känna WOW!