I januari 2011 fick vi beskedet att Johan hade tjocktarmscancer. Vi hade träffats knappt ett år tidigare, två dagar efter att Johans mamma lämnat jordelivet. På vår tredje dejt hamnade jag på akuten och när vi flyttade ihop hade Johans pappa precis dött. Vårt första år präglades alltså inte bara av kärlek, utan också sjukdom, död och sorg. Men så här ett år senare, skulle vårt gemensamma liv börja på riktigt.

Så kom den där dagen. 22 januari 2011. I ett slag förändrades allt och nu var bara en sak viktig. Att Johan skulle bli frisk. Ett år senare hade han gått igenom operation och cellgiftsbehandling och läkarna konstaterade att cancern var borta. Friskförklarad blev han för några år sen.

Mitt i smärtan och oron, blev jag brutalt medveten om att livet är ändligt
och kan förändras fort. Livet är här och nu och det är min uppgift att ta vara på det.

Livet har påmint mig om detta faktum gång på gång. Min syster dog på julafton 2012 och min pappa en månad senare, under vår bröllopsresa. Jag planerade pappas begravning på bröllopsresan, en surrealistisk upplevelse. Något år senare förlorade jag en vän i ALS och barnens farmor i en trafikolycka. Och i påskas avled barnens pappa. Jag berättar inte det här för att du ska tycka synd om mig, utan för att säga att de här dödsfallen gjort mig mer rädd om livet.

För varje dödsfall har jag blivit mer levande och rädd om livet.
Det ligger något i det där med här och nu…

Efter Johans sjukdomsår började vår resa mot vårt gemensamma drömliv. Återigen fick jag förmånen att ställa mig frågan; vad är viktigt för mig? Vad vill jag bidra med? Vad behöver jag för att må bra? Det här är en resa som varit både spännande, orolig, jobbig och utvecklande. Och är det fortfarande! Men jag vill inte vara utan den.

Idag bor vi i ett före detta missionshus utanför Uppsala. Vårt kontor och min mans studio finns i samma byggnad, så vi har 20 steg till jobbet. Då och då tar vi datorn med oss och jobbar på andra ställen. Ibland med vår segelbåt, ibland till vårt älskade fritidshus vid havet, ibland i en annan stad. På vintern flyr vi mörker och kyla och åker på två månaders jobbsemester till ett varmare land. Det låter säkert som en dröm och är det också. Vår dröm. Vårt drömliv.

Men framför allt handlar det om frihet för mig. Friheten att välja bort både prylar och plikter som tar mer än det ger. Friheten att välja vad jag vill fylla mitt värdefulla liv med.

Det fina i kråksången är att det här har blivit möjligt med en gemensam årsinkomst på 250 000 kr brutto (år 2018). Ja, du läste rätt. Vi har ett rikt liv, men är inte rika. Hur det gick till delar jag med mig av i ett annat inlägg. Stay tuned 😉